Åh när Anette ringde så behövdes inte många stavelser så fattade jag!

"Jag har blivit moster!" halvskrek hon i telefonen. :-) Och jag blir tja...vad kallas man när man är kusin med mamman?

Allt har gått bra och den "lille" är en riktig storing. Man blir så glad så tårarna rinner. Ett nytt liv kom till jorden utan problem.

Finns det något finare?

GRATTIS till de glada föräldrarna och välkommen till världen den lille pojken!

Tvåa på min önskelista står solsken. Såg bilden jag har till höger på Indra och solskenet i snön. Det var väldigt länge sedan man såg någon sol.

Jag har gått senaste dagarna och känt en stor längtan efter våren, då allt tinar fram, då jag kan börja gå mina off road-rundor med hästarna igen och den här våren få dela turerna med mina röda lilla tant. Det finns så mycket skog kvar att upptäcka och tanten är den perfekta lilla hästen att göra det med!

Just nu är det omöjligt, i år fick vi ju rätt mycket snö och det är alldeles för hård skare och jag har inte kunnat ens gå upp något spår. Så jag får hålla tillgodo med de tråkiga skogsvägarna.

En annan sak jag längtar efter med sommaren är att få se såna där färgglada tingestar växa fram... Jag tänker bland annat på pelargoner!

Här en idé till någon som vill köpa en födelsedagspresent till mej ;-).

Ett blandpaket från Bergabacken AB med fyra olika sorters fina små pelargoner kan man köpa på nätet. Jag funderar på att beställa själv i alla fall, om jag råkar ha råd.

Se så vackra de är!

Står högst upp på min önskelista just nu.

Bara lite ro i själen.

Jag har så mycket att vara glad och lycklig över, men jag har svårt att se och känna det just nu, dagarna genomlevs i någon sorts töcken, med tankar som snurrar och en känsla av sorg i bröstet som inte vill släppa.

Kan jag vända det här?

Jag hade tänkt läsa sommarkurser till sommaren och botaniserade i utbudet och blev lite ledsen för den där Trädgård och hälsa som jag ville läsa finns inte med längre. Däremot finns en annan kurs som jag velat läsa i två år nu, som jag verkligen hoppas på. Utomhuspedagogik sommar, som enligt utsago ska vara en kurs som är hur rolig som helst.  Men vad ska jag läsa mer då? Den är ju bara på 50%. Får undersöka vidare. Finns en 50% på distans Fysisk aktivitet vid funktionshinder som riktar sej speciellt till sjukgymnaststudenter. Den kanske inte vore helt fel men inte helt och hållet vad jag är ute efter, tror jag.

Även om förra sommaren var tuff ekonomiskt så känner jag att det är värt det, plugga på distans är värt sommartid, jag mår så bra av att kunna vara utomhus mycket när solen faktiskt skiner.

Men det gör ont att planera för en sommar, ensam. :-( Vi hade så mycket andra planer, men det får vi skita i nu. Inget av det jag planerade känns värt nu.

Oj oj.

Det har varit lite upp, och lite ner idag.

Gårdagskvällen blev inte som jag tänkt mej.

Gjorde ett misstag, men ett misstag som var underbart just då.

Men jag blev väldigt förvirrad av det och ögonlocken slöt sej inte

för sömn, förräns efter 4 någon gång imorse.

Upp kl 7.30 och iväg till skolan med många tunga tankar,

rädsla, förvirring, sorg blandat med någon gnutta hopp?

Längtan, saknad.

Och en stor dos trötthet, och magont

av att ha hoppat över frukosten. Vad fort min kropp vant

sej vid mina nya sunda vanor, den skrek efter käk vid

första föreläsningspausen. Jag var så trött så inget gick in i

huvet men efter lite vatten och senare också en baguette så

kunde jag hänga med i föreläsningen. Det var Sinnesfysiologi

som var dagens tema och jag tycker det är typ hur intressant

som helst!

Var kvar på skolan och blev masserad. Blev lite powernap också

ska erkännas. Sedan läste jag lite i Tortoran innan jag åkte hem. Hade

egentligen bokat ett pass, för att träna, men var orolig över

känslan av förkylning som finns i kroppen - vill inte att förkylningen

ska bryta ut, så hoppade därför över att träna. 

Hade egentligen nån grej på Medicinska, föreläsning om hur man

använder referenser i arbeten, men det finns enligt utsago en film

på nätet redan så den tänker jag kika på istället. Orkade bara inte.

När jag kom hem gjorde jag käk, Vinnarsåsen som går att hitta

recept på. Mumsade på och satte mej sedan i soffan och här

har jag suttit resten av kvällen typ :-O Några få pauser för att elda,

ge hästar vatten och hö och så där, men annars har arslet varit mjukt

nersuttet i min sköna soffa.

Helt galet, men jag behövde det. Känner mej helt sänkt i kropp

och knopp. Men samtidigt inte. Upp och ner är ordet.

Imorgon är nya tag. Plugg förmiddag, hästeri i dagsljuset, plugg eftermiddag och sedan GO-MIDDAG på egen hand (Gah hatar att äta ensam!) och

så försök till att landa arslet framför en film på kvällen.

Har en stor tomhet i livet. Vill klara av detta och vara en stark människa, men jag har aldrig lärt mej att vara ensam. Måste lära mej nu, men vet inte om jag vill. Önskar att livet var enkelt och förhållanden var ändå enklare. Hur kan det vara så svårt när kärleken är så stark att den utplånar allt annat, djup och innerlig-från mitt håll i alla fall, attraktionen är oundviklig att agera på...när det känns så rätt, varför blir det så fel?

Min blogg har ett väldigt stadigt antal besökare varje dag. Det kan inte vara en slump, eller? Det varierar med +-2-3 förutom vid enstaka tillfällen då det är mycket färre (oftast när jag varit dålig på att uppdatera) eller mycket fler (har ingen aning varför faktiskt). 

Jag tror att ni är några som återkommer hit och kollar läget. Vilka är ni? Och varför återkommer ni?

Jag är inte dummare än att jag fattar att större delen av mina inlägg faktiskt är ganska trista och väldigt ointressanta för i princip vem som helst. Jag kan mala på i tusentals ord om mina hästar, inte ens andra hästnördar orkar ju läsa allt jag skriver om dem. När det gäller hästeri-skrivandet så har jag dock efter många års "bloggande" (i alla fall offentligt dagboksskrivande om träningen) insett hur otroligt värt det är att kunna gå tillbaka och kolla, läsa och begrunda var jag stod då, vad som gjordes, hur det kändes, för att sätta saker i perspektiv, ibland för att hämta inspiration. Det är också guld värt att göra det offentligt, för att kunna skapa sitt lilla nätverk av likasinnade som har följt utvecklingen och som kan ge tips, råd, nya infallsvinklar, ja vad som helst.

Jag kan också babbla på helt meningslöst om saker som bara rör vardagen och tja....är det så intressant att läsa om vad en människa gjort en dag?

(ja, det är faktiskt ärliga frågor för jag tycker nog.....att det kan vara intressant? Varför månntro?)

Jag vet själv att jag läser en stor mängd bloggar, följer dem mer eller mindre slaviskt även fast jag emellanåt inte känner den som skriver. Ja, kändisbloggar och modebloggar går bort, har inte fattat vitsen med dem, men jag älskar bloggar om livet i allmänhet, särskilt bloggar som uppdateras flitigt. ;-)

Men ibland skäms jag lite för att jag sitter här bakom min skärm och blir insläppt i andra människors liv på det sättet, utan att egentligen ha någon vilja att ge mej tillkänna. Några bloggar läser jag som gamla bekanta har, människor jag känt men inte längre känner, här har jag störst problem, jag vill inte skriva några kommentarer alls, vill inte att de ska veta att jag läser.

Är det fegt?

Jag har funderat på att flytta min blogg och göra den lösenordsskyddad, det är mycket för att syftet med bloggen förändras, för min egen skull alltså.

Hästarna kan jag blogga om på Mulen, en underbar portal som jag misskött min plats i, alldeles för länge nu!

Alltså jag blir alldeles kärlek-rosenröd till sinnes när jag tänker på min lilla, lilla häst. Är det inte märkligt? Det är bara en känsla jag har och min logiska sida försöker ständigt och jämt förstå varför, ser och försöker lägga ihop samband, fysiska, mentala, personkemi och så vidare, men jag vet inte. Det kanske inte behöver vara så lätt att förklara. Det bara är liksom.

 Igår hämtade jag ut remont-tränset och raka bettet. Igårkväll kände jag pyttelite puls och blev som vanligt lite rädd, så jag stängde in honom i vindskyddet inatt. Imorse såg han lite sådär....hmm låg (? hittar inget bättre ord) ut och pyttelite puls igen så han fick stå kvar instängd. När jag kom hem från skolan var han dock sprudlande i utstrålningen och pulsen puts väck, så då fick han gå ut.

När jag sedan kom ut senare på kvällen för att jobba lite med hästarna, så hade han busat sej svettig med Tjaldur igen...uppvärmd och klar alltså.

Har nämligen beslutat att börja jobba så smått och litet med honom, pyttelite vid hand med enkla övningar, kombinerat med små promenader om det verkar som om hovarna tål det (provar mej fram) och så Equine Touch-balanseringar.

Så idag fick han på sej det nya tränset. Först sa han "What?" och verkade huvudskygg - han har aldrig haft någon nosgrimma förut och tyckte väl att tränset såg mycket "mer" ut än vanligt när jag hängde fram det framför huvudet på honom? Men med en äppelbit så sög han som vanligt in bettet i munnen och jag kunde krångla in alla remmar på rätt hål. Faktiskt kunde jag nöja mej med andra hålet innifrån på sidostycken & nosgrimman ;-) - han växer på sej tror jag minsann! Allt annat var dock på innersta förstås ;-).

Sedan "jobbade" vi lite vid hand. Först blev han bestört över att nosen var "ihopsnörd" (brutalt uttryckt, jag spände inte åt den hårt, enda funktionen som nosgrimman har just nu är att hindra honom från att KUNNA dra över tungan över bettet, gapa litegrann ska han och Kan han göra) och gjorde som första gången han fick in bettet i munnen, "faller" bakåt och ser ut att vilja resa sej, rädd och rent utav förbannad på samma gång liksom. Dramaqueen är nog rätt ord på honom.

Men jag kunde lirka lite med honom för att han skulle se att det inte var så farligt.

Det är ju lite tufft, jag kanske hade valt en annan väg om läget varit annorlunda, men nu är han faktiskt godkänd hingst och han ska göra sitt bruksprov i vår och då kunna köras på bett, därmed basta.

Dessutom VET jag ju att det inte är djurplågeri på alla andra hästar som har bett i munnen liksom.

Även små Hjärteponkar måste köpa läget ibland.

Kanske kan remontnosgrimman övertyga honom om att bettet faktiskt inte är så illa? Jag tror väl inte det, men vem vet. Det är bra att passa på just nu också då han verkar ha en lugn period i tandfällandet.

I alla fall så försökte jag jobba lite med honom, bara små tyngdpunktsförflyttningar mellan frambenen, på volten, följsamhet för kroppsspråk och tygel mot hals. Sket i vad han gjorde med huvud och mun men begärde följsamhet och lyhördhet på placeringen i kroppen. Och efter inledande krångel då han bara hade fokus på det äckliga i och runt hans mun, så började han faktiskt koncentrera sej riktigt fint. Han tuggar konstant på bettet och blir lite nu och då förbannad, men känns ändå ok. Tungan kom inte över bettet en enda gång även fast han drog in den rätt mycket några gånger (dvs drog upp den ovanför bettet). DET kan jag nog inte få bort oavsett.

Flyttade lite lite mot öppnor också och var noggrann med att räta upp mellan och hitta en rak kropp, bakben som hämtades rakt bakifrån och fram, och sedan lite flytt in av framdelen över bakdelen i några steg.

Det är så underbart lätt för honom, när jag jämför med båda de andra, som att de saker som är krångliga och svåra för dem kommer så naturligt för honom att han aldrig behöver tänka efter. Trollfuxa har till exempel otroligt svårt att verkligen spåra när hon fortfarande är lite böjd, hon vill gärna skjuta iväg sej snett med sina bakben och för henne är det en bedrift när hon lyckas hitta tag på ytter bak, balansera sej över den och liksom ha framdel & bakdel rakt framför varandra. Det finns andra problem med Hjärtat istället då, om han är rakriktad så är han ju ändå ganska svag och "svingar" inte genom kroppen så starkt och bra, hans påskjut är inte överdrivet i skritten helt enkelt - men det är något han verkar växa ur ju mer tränad han blir och äldre, MEN nu är han rätt otränad och svag i sina lår igen och det märks på en gång.

Jaja hursomhelst, jag är så glad att ha börjat jobba med plutten igen!

Har en långsiktig plan frma till bruksprov och även kvalitets i höst och hoppas verkligen innerligt att han ska få vara frisk och kry så att vi får "Leka" lite på allvar...

Trollet & jag på tur i måndags, det var härligt att komma ut men tanten var inte helt bra i kroppen och denna gång kändes det så tydligt. Kan vara för att jag faktiskt mer medvetet försökte jobba henne också?

Det var i traven som jag till slut blev nedstämd och ledsen, samma läge som innan jag lånade ut henne, är det verkligen rätt att rida på den här hästen? Jag har så svårt att veta. Hon är stötig, känns halt, tappar bäckenhalvorna, kan inte få en mjuk rörelse genom kroppen för det är så mycket som stör henne. Ändå...så älskar hon det, öronen är fram, hon sprudlar av glädje genom varje por i kroppen, och i efterhand så mår hon verkligen bra, även av de "dåliga" passen.

Och visst känner jag under passets gång hur mycket hon förändras i steg och kropp, i början vill jag mest bara stänga av känseln i rumpan och låtsas som ingenting för hon hackar sej fram i princip över varje ben (men mest vänster bak & vänster fram). Sedan kan man få små, små glimtar under passet av den där kraftfulla, rörliga lilla hästen som bjuder på en fantastiskt ridkänsla, men den varar inte längre än någon sekund eller några steg.

Denna gång så yttrade sej oförmågan baktill mest som att hon ryckte och slet i tyglarna stup i ett. Ja, jag vet att det beror på att hon inte klarar av det jag begär, och att jag säkerligen också blir lite för hård i handen (alltså jag rider ju inte med hård hand, men allt är ju subjektivt utifrån hästens synvinkel!, men shit, man får ont i kroppen och börjar till slut undra om hon DRIVER med mej...

Jag har en liten teori att hon var så stötig och dålig i måndags för att hon också var brutalt piggelin. Det är som om hon får en massa explosiv energi som hon aldrig gör sej av med, samlas istället på som hårda, spända muskler och "bundenhet" i kropp & sinne.

I övrigt så när det gäller löftet orkar jag inte skriva vad jag äter varje dag. Men jag har syndat flera gånger senaste dagarna ;-). Men också ätit rätt bra mat...

Idag har jag dock betalat räkningar och insett att jaha, inga utsvävningar alls denna månad heller.

Igår var jag på Cykel 55, alltså ett spinning-pass, och jag gillade det passet riktigt mycket. 4:e gången med spinning och nu kände jag de stora fördelarna med den här motionsformen. Skön smärta, massa svett och så kunde jag pressa mej på ett bra sätt genom passet, och så får man ju den där belöningen efteråt som består i härliga hormoner i kroppen, ja endorfiner bland annat. Men jag hade lite svårigheter att ta mej nerför trappan därifrån...haha snacka om spaghettiben!

Funderar på det här med mitt bloggande. Får se vad som händer i framtiden...om jag fixar lösenordsskyddat eller hur jag gör.

Ikväll är min kväll. Ja det är väl alla men just ikväll tänker jag faktiskt ha det rätt bra. Har äntligen fått mina böcker, har ett par dokumentärer jag skulle vilja se, ska pyssla lite med de fyrbenta djuren, kanske rida, kanske tömköra, kanske jobba vid hand, jag kör på känn. Tänkte inte plugga någonting faktiskt. Kanske om det känns naturligt för att tankarna går åt det hållet och jag undrar över nåt.

Livet är kanske inte så dåligt ändå? Klarar jag detta?