K sa åt mej igår att ta ledigt och skita i tentan. Kan man göra så?

Jag vet inte hur tufft det blir framöver isåfall inför omtenta, med tanke på att kurserna fortsätter i samma rasande tempo?

Men idag går det inte. Jag är ynklig och tycker synd om mej själv och vill inget hellre än bädda ner mej i sängen och se en lång meningslös film (Sex and the city) käkandes ostkrokar och chips och dipp. Ikväll har min far & en farbror födelsedagsmiddag hemma hos mina föräldrar. Jag ser fram emot att bli bjuden på lagad mat. Däremellan (filmen & middag) kanske jag fixar en timme, eller två, plugg. Men jag borde sitta 12 timmar idag. Minst.

GE MEJ VILA!

EN PLATS FÖR MIN SJÄL ATT ÅTERHÄMTA SEJ?!

Nu ska jag gå ut och elda och ge frulle till Pojkarna. (Lejonhjärta & Tjaldur) Samt det obligatoriska morgongoset med Trollfuxa, hon står alltid vid grindöppningen och spanar ner över byn, på morgonen, det första man ser när man öppnar dörren (det andra är pojkarna som brukar kliva upp från sovmorgonen i deras ligghall) och älskar att stå och blåsa i ansiktet och njuta av att bli kliad på ganaschen, så här på morgonen. Hennes ögon, när hon mår bra, slår nästan allt i intensitet och klokskap och vänlighet.

Tack och lov att jag har djuren.

(Förresten, någon som vill ha en intensiv liten halvårs-gammal katt vid namn Karma?)

Häromdagen gjorde jag käk (Kors i taket! Det händer!). Annars har det varit kaos på den fronten senaste dagarna. När huvudet är helt galet turbulent så blir maten nedprioriterad, tyvärr.

Men det här blev faktiskt riktigt mumsigt, ett recept jag skrivit här på bloggen förut men då utan att ha provat. Nu gjorde jag min egen Evis-variant.

Afrikansk soppa (gryta om man så vill ;) dvs låter all vätska dra in)

1 lök
1 zucchini
5-6 potatisar
olja
2 grönsaksbuljongtärningar
1 burk hela tomater
salt
gurkmeja
kanel
chilipeppar

kummin

kanel
1 burk kidneybönor

- Jag rörde också ner makaroner i någon sorts hastigt beslut om att det såg ut att funka, göra tuggmotståndet perfekt. Men det var ju lite kaka på kaka eftersom det redan är potatis i, men men, ibland går det fort i min hjärna. Och jag var galet sugen på just pasta.

Hacka lök, zucchini och skär potatis i bitar. Fräs på. På med vatten, tärningar och hela tomater samt kryddorna. Koka en stund tills potatis och lök och zucchini är välkokta (eller pastan om man slängde i sånt med ;-) ). Tillsätt röda bönor och värm upp allt. Käkas bäst till något mumsigt bröd.

Som går till min lisvhistoria, antagligen...

Inte blev det något pluggat idag. Jag vet någonstans att jag inte kommer klara den här tentan, det går bara inte att ha så mycket annat i huvudet som snurrar, må så dåligt, och samtidigt få in stora mängder information. Det är helt ohållbart.

Men idag har livet vänts upp och ner och sedan landat tillbaka på plats.

Ett val, ett måste, denna gång definitivt, jag känner att beslutet landat långt inombords.

Men någon timme senare känner jag...längtan, saknad, tårarna bränner bakom ögonlocken, snälla, ge mej värme, kärlek, omtanke...något?

Hur ska jag klara detta? Hur lång tid kommer saknaden vara ett faktum?

Varför kan jag inte bara vara logisk, rationell? Tänka på mej själv?

Har försökt läsa om juxtaglomerulära grejer (?), proximala tubuli och distala tubuli men lyckades inte ens komma till hormonerna som styr njurarnas arbete. Jag har fortfarande ingen aning hur angiotensin, renin och de andra funkar.

Snälla, ge mej en vecka under ett täcke...bara hästar, katter, ett varmt hus, ge mej tid, ensam tid, tid att gråta och gråta ännu mer, ångra mej och ångra att jag ångrade mej. Jag behöver utrymme, NU.

Inte tenta, mer plugg, tenta igen, inga pauser, bara ösa på.

Idag går mina tankar till ansvar, mognad. Men också mitt eget värde, vad förtjänar jag och vad förtjänar jag inte? Det här är en viktig upplevelse för mej. Bra att bryta ett mönster där jag tar på mej allt ansvar för att saker och ting ska lösas och göras något åt. Upplevde ju lite samma i mitt förra förhållande, men det är tydligen en livslång process. Allt hänger inte på mej. Man är två i ett förhållande, och ansvar och respekt går hand i hand, ständigt och jämt. 

Det är en jobbig insikt, konstigt nog.

Om allt hänger på mej, så har jag kontroll på situationen och kan styra hur jag själv mår, bara genom att se till så att jag mår bra. Men ska jag förlita mej på att andra ska ta sitt ansvar, måste jag också tillåta mej själv att släppa på kontrollen, men utan att riskera mitt eget välmående, helt enkelt genom att vara väl förankrad i mej själv, ha en tro på mej själv och låta saker bero, som andra inte anser viktiga nog att ta ansvar för. Det hjälper ju inte om bara jag ser något värde i det som finns, om det bara är jag som vill ta ansvar, som vill lägga min själ i något. Om det inte bemöts på samma nivå. Och då måste jag kunna låta det bero. Då var det inte "gott nog".

Det är nog det svåraste.

Det ligger i Din hand.

Tänker Du ta ditt ansvar?

Ser du ens vad som är ditt ansvar?

Vill du förändra situationen?

Gör då något åt det. Så enkelt är det.

Ta din del så tar jag min.

Tar du inte din del, så hoppar jag av tåget.

För min egen skull.

Eller är du nöjd?

Isåfall, Hej då, för det är inte jag.

Denna gången ska jag inte ta på mej mer

än jag "borde".

Det ligger i Din hand.

cold silence has a tendency to atrophy any sense of compassion

Och allt går som smort då helt plötsligt. Det kanske var någon mening med att gå den svåra långa vägen först, gå in i väggen och känna sej som världens uslaste som inte kan någonting, ändra taktik och då helt plötsligt inse att jamen, just ja, det var så det var, det här KAN jag ju innerst inne.

Bah. Studieteknik är fan inte det lättaste! Känns som om universitetsstudierna är avhängiga att man får koll på studietekniken?

Återigen, vad skulle man göra utan dem?

Tack E för att du är här ikväll!

Jag har en önskan om något annat i livet.

Är det för mycket begärt?

Kärlek, förståelse, respekt. Gränslös sådan.

Men jag vill också träffa min riktiga själsfrände.

Finns den någon?

Är jag dömd till ett liv i ensamhet, bara för att jag

ställer för höga krav på livet?

Jag vill inte nöja mej. Jag vill inte acceptera.

Jag vill egentligen inte heller kompromissa, men om det

är vad som krävs, gör jag det. Men inte utan att bli mött.

Jag vill känna mej värdefull. Viktig. Inte bara vid ett tillfälle

då och då. Jag vill känna det alltjämt. Utan paus.

Jag vet att jag kan få den någon, att känna sej värdefull och

viktig...alltjämt. Utan paus. Det är vad jag kan erbjuda.

Jag söker inte perfekt. Jag spyr vid tanken.

Jag har inget emot meningsskiljaktigheter, bråk,

hetsiga känslor. Jag bryr mej heller inte mycket om fasaden.

Men jag vill ha starka känslor, starkare än det starkaste,

som bemöts av samma intensitet, hela tiden. Resten av mitt liv.

Gränslös kärlek. Gränslös respekt. Gränslös förståelse.

NU kanske jag har ro att sätta mej med lite matsmältnings-

läsning. Så många ord, tankar, känslor, utan ordning, i huvudet.

Imorgon är en ny dag, då ska jag....plugga tills det ryker ur öronen.

(Som igår!)

Blah, det här går ju i vågor men just nu är ångesten ett faktum. Ju mer jag läser desto mer stressad blir jag över att det är så mycket jag inte har någon som helst koll på. Har suttit med nervsystem på olika sätt och vis nu, den överlägset mest intressanta delen på hela kursen (om man frågar mej) som innefattar både stress, sinnesfysiologi och smärta, bland annat. Men herregud så stressad jag blir av insikten att det är enorma mängder information som måste in i huvudet.

Jag som hade tänkt ge mej själv ett break ikväll för att se på en film. Tror inte jag kommer ha samvete med det? Just nu måste jag vila huvudet, stoppa den negativa spiralen lite, där jag bara sitter och bläddrar fram och tillbaka, läser och läser om och förstår inget. Andas lite. Sedan ska jag fortsätta. Ska läsa ett kapitel innan jag gör käk, tror det ska få bli "pupusas" ikväll, och kanske tillåter mej att kika på film. Men måste ju förbereda inför morgondagens presentation också. Om inte annat får jag göra det imorgonbitti.

Men jag var i alla fall på en ridtur tidigare idag. Miró fick gå med lös när jag red Trollfuxa, premiären för den konstellationen. Det var härligt. Älskar att ha löshäst med! Skogen bjuder på underbart underlag men Trollfuxa hade det jobbigt idag och egentligen vet jag inte helt varför. Det tog emot rätt ordentligt att trava i djupsnön. Miró gjorde söta exkursioner och sedan galopperade han ikapp. Trollfuxa var otroligt trygg med det, även när Miró for förbi i trav. Oväntat, men ändå inte. Tanten är klokast i hela världen!

Stod sedan och gosade en lång stund med Hjärtegossen. Han har ont i sina tänder just nu och myste för fulla muggar av liten "käk-massage" (inte riktigt massage men klia och cirkla och mjukas). Ville tömköra honom men får nog prioritera bort det.