Tisdag

Tjaldur jobbades vid hand, verkade först lite disträ och jag blev påmind om att jag inte jobbat honom vid hand på väldigt länge, fick börja om lite från början med balansen i bogen så han hade någon koll på den. Men sedan när han väl började balansera upp sej kändes han riktigt fin. 

Kanske beror det litegrann på att han faktiskt balanserat om sej och använder sin kropp väldigt annorlunda nu motför förut, då är det som att "vara i en ny kropp"?

Lejonhjärta gick ett pass på långa tyglar längs byavägen. På grimman denna dag. Och det är hur kul som helst att jobba med den lille. Hade ju jobbat ett pass på långa tyglar några dagar innan och nu hade allt fallit på plats, som vi jobbade med då. Jobbade med stegförändringar och han jobbade så fint där. Sedan lite skolor och över i trav där vi jobbade med skolorna också. Allt bara flyter, inga missöden eller missförstånd, han jobbar på jättefint och förstår "allt" så jag avslutade redan innan vi hunnit till avtagsvägen inne i byn, och vände hemåt.

Onsdag tror jag inte någon av hästarna gjorde något men minnet kan ju svika mej, det är svårt att veta?

Torsdag

Hjärtat tömkördes innibyn men denna dag på bett. Nu ska bettet verkligen vänjas in på, är min tanke! Blev väldigt nedstämd första biten dock för trots remontnosgrimma och väldigt lösa tömmar så åker tungan över. HOPPLÖST. Dessutom stressar han upp sej själv över att han har något i munnen så bitvis står han på stället och kastar upp huvudet högt och långt bak och nästan reser sej, okontaktbar. Till slut tänkte jag att jag provar en ny teknik, han får trava och trava på så mycket han vill (dvs ordentligt) utan att jag stoppar upp framtill. Bara få honom att börja tänka mer framåt och på sin kropp, än på bettet. Och jag tror det funkade? Ingen tunga som for över bettet i alla fall och sedan var han betydligt MYCKET mer nöjd i munnen på väg hem, även i skritten, ingen tunga på hela vägen.

Jag var dock lite nedstämd efteråt, för jag blir så ledsen över hans ovilja till bett. Jag har ju ändå planer och tankar på att han ska kunna körtävlas i framtiden. Men det är så irriterande för jag vet att han går så himla bra bara på grimma, så hade jag fått köra bettlöst hade jag inte haft ett enda bekymmer...men nu måste jag köra honom på bett för den allmänna synen i körvärlden är att man måste ha bett för att det ska vara säkert. Men hur säkert är det med en häst som blir frustrerad och stressad av att ha något i munnen?

Jaja, nu ska jag ändå ge det en ORDENTLIG chans och verkligen försöka jobba bort detta beteende, målmedvetet. Ge det en ordentlig chans med de "verktyg" jag har i min egen kunskapsbank.

Trollfuxa red jag ett pass på gårdsplanen med Amazonas-sadeln. Oj vilken skillnad mot att sitta barbacka. Så mycket bättre och betydligt mycket mer nöjd häst. Så; inget mer barbacka på Trollfuxa i första taget.

Något har hänt och då menar jag inte negativt, utan något positivt. Tanten kändes explosiv, på ett positivt sätt, lite elektrisk och med någon sorts egen medvetenhet om att hon har förmågan att lyfta från marken och vara spänstig och stark även i den samlade ramen. Jag blev jätteglad åt den "nya" känslan. Planen för dagen var travarbete. Första traven i vänstervarvet blev underbar. Hon växte in i upptaget från traven utan att "dra fram tyngdpunkten" (genom att öka takten eller bara falla fram på framdelen) och gav sedan nästan passage-känsla, så mjuk och schwungig kändes hon. Men det blev nog lite jobbigt eller så var dte något annat för resten av passet var det si och så. Jag ler bara dock, det handlar mycket om att vi måste bli mer "ihop", jag ska tajma mej bättre och min sits ska "hitta" henne och hon ska hitta min sits, och fram tills dess får vi känna oss som låghalta kor lite nu och då, tror jag :-P. Nu vetjag ju att "den där traven" FINNS där! Och det är nog för att jag ska gå runt på små moln.

Efter passet och ända till idag har hon sett så himla fin ut i kroppen, våra små korta gårdsplanspass hjälper henne verkligen!!!  Det är den bästa feedback jag kan få.

Fredag

Hjärtat jobbade jag på långa tyglar på byavägen, men denna gång MED bett istället för grimma. Och det gick fantastiskt bra! Jag vågar inte sätta så mycket press och "använda" bettet så mycket utan ser till att jobba med små bitar av arbetet för förståelsen av bettet, med stegförändringar och sedan lite trav där enda kravet är att han ska hålla sej på hyfsat lösa tyglar när jag går (dvs korta ihop sej lite) men hyfsat bibehållen energi. Och tungan åkte bara ut ett par gånger under hela passet!!!

Det GÅR ju att "berömma" Lejonhjärta till vad som helst, nu är bara svårigheten att få honom att förstå att det är hans mun och betthantering som jag berömmer, inte något annat ;-). Men verkade som om jag kunde få honom ganska tillfreds även i stegförkortningsarbetet bara genom att berömma massor.

Det är också lättare att vara känslig och fin och snabbt tajmad i handen på långa tyglar jämfört med tömkörd.

Jag fick upp hoppet detta pass! Kanske kan även Lejonhjärta lära sej att bett inte är hemska saker?

Tjaldur följde med på promenad, ganska tråkig sådan för jag jobbade verkligen nada med honom, men det var ändå rätt mysigt och de behövs verkligen rent social med Tjaldur för att han ska kunna tex ledas ordentligt utan att bli stressad och tycka att jag "driver på" honom genom att vara placerad en bit bak och så.

Sådärja :-)

I går, förutom Trollfuxa-ridningen, så tänkte jag bara behandla - balansera - Lejonhjärta. Men när jag var på väg till Lejonhjärtas vindskyddsarrest, så följde Tjaldur efter mej som en igel och när jag stannade så började han spansk skritt-slänga med sina framben och såg så pillimarisk och arbetssugen ut. Tänkte att jaja, vi provar väl utan lina, orkar inte gå och hämta den.

Så vi gjorde lite travarbete utan linan och det funkade ju lika bra. Söta ponnyn försökte så gott han kunde men underlaget var rätt ojämnt så blev inte lika bra som senaste gångerna. Men han är ack så befäst i försöken i alla fall :-P

Sedan balanserade jag Lejonhjärta som blir as-förbannad vid bakknäna. Det har vi fått lära oss beror på undantryckta känslor. Tjopytt, vilka då? Att han inte får tillåtelse att göra det eftertrånade, med märren i hagen bredvid?

Mycket möjligt. Vårkänslorna har vaknat i lille herrn tror jag. Ikväll stod han i hörnet av sin hage och Trollfuxa stod i hörnet av sin hage på andra sidan vägen, och de stod där och tindrade med ögonen mot varandra.

Märkligt är att jag blivit nervös för att han haft puls så han har avrit instängd rätt mycket nu senaste dagarna. Det märkliga då? Jo att han verkar bli kallare, mindre svampig och får mindre puls typ omedelbart efter att jag fyllt på hö i hans vindskyddsarrest, dvs när han börjar äta.

Skulle det inte vara tvärtom?

Nu i dag har pulsen varit nere hela dagen, trots några timmars vistelse i hagen, så jag hoppas det är lugnt.

Idag tömkörde jag Tjaldur igen. Nu med viljes ingen fart alls med i passet utan mest skritt på "lång" töm, dvs utan kotnakt, bara rakt fram innibyn utan krav. När vi kommit nästan ända längst bort i byn så började han fippla efter att bita på tömmarna och jag förstod att han kanske vara lite uttråkad, så jobbade lite "på tömmen" en kort bit.

Han är definitivt en sådan som använder högra ögat för att spana bakåt och vänstra för att spana framåt, märks extremt tydligt vid tömkörningen. Har då också svårare att balansera sej vid minsta ställning i nacken åt vänster. Så det övade vi på, jag hann bli frustrerad och lite grov i hjälperna innan vi var helt överrens om att "Hallå", stanna kvar över yttre benparet även när du ställer dej till vänster.

Det är extra svårt med Tjaldur, för han är så liten och "mjuk" åt alla håll och dessutom så händer allt så snabbt, så jag hinner helt enkelt inte med där bakom i långa åbäkiga tömmar. Men det är en konst som är rolig att öva på.

Han har så svårt att få ett bra driv bakifrån och det gör ju att han blir rätt vinglig och måste fråga om "Var ska jag egentligen?" hela tiden, men tömkörningen är en bra väg för att komma tillrätta med det, tror jag.

På väg hem kom han igång riktigt bra men han är verkligen ineffektiv när han ska försöka skritta på framåt. Han kan liksom inte gripa på "bakom sej" med sina bakben.

Hursomhelst hade vi det rätt mysigt och det kändes tydligt att han gillade detta arbetssätt, märkligt nog? (han blir lite rädd ibland för tömmarna mot bakbenen eller att han inser att jag är BAKOM honom) Kanske att han gillar att han får ha så mycket utrymme....äh jag vet inte, bara spånar.

Ikväll har jag ridit Trollfuxa en underbar rekreationsrunda i skogen. Hon var på betydligt mycket bättre humör idag, såg inte lika "uppsvälld" ut, snarare tvärtom. Som om kroppen från en dag till nästa helt plötsligt dräneras på all överflödig vätska i vävnaderna. Knas.

Satt upp och skrittade iväg i skogen och mina tankar vandra och vandrade hit och dit och jag gick igenom dagens händelser, närmsta dagarnas händelser och så vidare, det är det sköna med såna här kravlösa skritturer i skogen....tankarna vandrar och tömmer ur sej själva tills det till slut inte finns något kvar utan man är inne vid kärnan och kan börja öppna upp sej för omvärlden igen. Det är jobbigt med mycket intryck ju.

I början kändes hon halt. Verkligen extremt stel över bakdelen och stötte fram över frambenen. Men rörelsen mjuknar eftersom och hon blir mer och mer svingande i ryggen och i skrittarbetet så satt jag bara och njöt av hennes underbara stora gungiga skritt som har så mycket kvaliteter.

Över till traven och det är inte vackert i början, hon pinnar iväg i ponnytakt, holkar ur överlinjen och spanar in så långt hon kan åt alla håll. Jag bara skrattar och känner att shit, hur löser vi detta. Men jag känner nästan att jag rider bättre än "någonsin", för jag kan lita på min förmåga och vänta ut henne utan att få någon sorts "panik" över situationen, låta min takt & andning påverka henne och så känner jag ju hur hon växlar om från ponny till mer stor fluffig trav och växer in i en lång maffig överlinje. Skithäftig känsla, hon kan verkligen röra sej, den lilla tanten.

Glad och lycklig och läcker känns hon. Hon ville INTE vända utan var på väg ut i snön i skogen vid vändplatsen men Se, det var inte matte med på.

Hem skrittade vi på långa tyglar och jag fortsatte vimsa iväg i tankarna.

Den turen behövdes i det dunkla mörkret.

Underbart!

Hästnörderier i detta inlägg nu, så ni som är ointresserade kan fly fältet ;-).

Idag hade jag bestämt mej för att rida ett litet pass på Trollfuxa på gårdsplanen och fokusera lite "skolridning".

För några dagar sedan började tankegångarna äntligen, efter många år, landa i att jag vill och behöver formulera ridningen i ord och sätta det på papper, som en grund för eventuell framtida undervisning eller åtminstone som en sorts inspirationsbank för mej själv när jag tappar fotfästet och blir vilse. Satte mej därför ner och lät tankarna vandra. Överst i de sporadiska brainstormanteckningarna står några rader om vårt balanssinne och hur man kan utveckla och träna det. Ifall någon missat det så krävs det hyfsat mycket balans för att rida bra. Det är en av de viktigaste faktorerna skulle jag vilja påstå. :-)

Plockade någon dag senare fram några böcker, bland annat Sylvia Lochs The Classical Seat. Jag har haft en lång period då jag känt aversioner mot böcker och inte velat öppna dem, för att jag hamnar i en ond cirkel av fel-letande och icke-konstruktivt tänkande av det. Men samtidigt, så är ju de här böckerna en utmärkt källa till inspiration, rätt använda, eller hur?

I alla fall så var planen att jag läser någon eller några rader innan jag går ut för att rida, som en sorts tankenöt inför dagens ridning, ett fokus, en röd tråd, vad som ska finnas i bakhuvudet under passet.

Idag så läste jag de första raderna och förstås så handlar det om balanssinnet. Med dessa tankar så gick jag ut & hämtade in tanten. :-)

För att hoppa vidare är ju balans inte bara ett yttre tillstånd utan också ett inre. Jag är av den fasta tron att de här två hör ihop, det är inte två skilda ting, utan snarare bara samma sak sedd i olika ljus.

Tanten såg fin ut vid första anblicken. Hon såg ju så takig ut häromdagen, krampig i ryggmusklerna. Nu kändes ryggmusklerna mjuka, även bakdelen hyfsat mjuk, nästan för mjuk. Något knas är det med tantens cirkulations & hormonssystem. Bakdelen känns nästan som inför fölning, mjuk, eftersläpplig, lite svampig, alla gamla både små och stora muskelskador träder fram i ljuset och bakdelen ser alldeles bubblig, knölig ut. Det känns som om hon har skumma fettdepåer, begränsade områden särskilt över bröstkorgen med fett i underhuden, samtidigt som hon är lätt i övrigt, inte FET. Jag tänker på stagnerad energi när jag ser henne, som att vissa delar av kroppen stannat av, det är blockeringar i energin där. Huden känns fastklistrad i underliggande strukturer, men samtidigt inte.

 Dessutom är tanten arg, arg, arg. Jag överväger flera gånger att skita i ridningen, samtidigt vet jag hur mycket hon uppskattar det, särskilt efteråt. Rörelse och medveten rörelse är jätteviktigt för henne.

Så jag sadlade på under vilda protester och gick en vända med henne neråt byn först för att hon skulle få skritta igång sej. Genast när vi går längs vägen så börjar hon frusta, och frustar och frustar och frustar. Det tar liksom aldrig slut.

Som om hon har stoppat upp andning, hela luftvägarna, hela tiden som hon stått i hagen och så fort hon får grejerna på sej och ska jobbas, så börjar hon röra på sej genom kroppen och flödet kommer igång och hon då ska rensa ut skit ur luftvägarna.

Hoppade upp med hjälp av snövallen och så började jag rida och hade i början all fokus på fötterna. Jag la ett litet tryck i stigbyglarna vid den bredaste punkten av foten och hade en inre bild av att stigbyglarna var marken som foten rörde sej mot.

När man sitter upp på en häst så tar man ju till viss del bort informationen från en av de viktiga delarna i vårt balanssinne, fötterna. Sensoriken i fötterna samverkar med bland annat synen och balansorganet i innerörat, för att vi ska bibehålla vår balans.

När vi sitter upp på hästen så tar vi bort fotens möjlighet att känna underlaget och därför hjälpa oss att orientera oss i "rummet". Men inte helt förstås! Vi använder oss av fötterna precis hela tiden på backen, självklart kan vi använda oss av dem när vi sitter på hästen också. Det vore korkat att inte inse vidden av hur användbara våra fötter är ;-).

En tanke, för att undvika rubbningar i balansen, är att inte göra något på hästryggen, som vi inte skulle kunna göra på marken. Eller ännu bättre, för att undvika negationer, så kan man tänka sej att om jag tar bort hästen under mej, så ska jag liksom kunna landa på marken ståendes i balans. En tillbakadragen skänkel till exempel, eller för den delen stolsits där foten förs långt framåt, är ohållbara ur balanssynpunkt. Det jag funderar på är vad som händer med djuret under oss när vi rubbar vår egen balans på det sättet, någonstans måste ju hästen bära upp vår obalans?

I alla fall så satt jag där och funderade och red. Jag har genomgått många olika perioder av hur jag använder fötterna i ridningen och blir nog aldrig riktigt klar...nu hade jag bara ett medvetet fokus på fötterna men red på som vanligt med att försöka rätta in bakdel på framdel med hjälp av min sits, att sitta rakt över oavsett vad som händer och helt enkelt inte ge något utrymme för snedhet. Det blir vingligt, hon tappar bakben och jag skiter fullständigt i formen framtill under det här arbetet, jag försöker bara hålla en jämn och liksidig hand och så jobbar jag med vardera sidas bakben och tillsammans för att vi ska "hitta igen oss".

Har en mental bild av att jag vill ha som en seg kontakt, tänk gummiband, ända uppifrån min nack-kota, längs ryggraden, sittbenen och ner till hästens hovar bak och upp längs bakbenen. Som om min ryggrad och mina bäckenhalvor, ska röra sej i en synkroniserad rörelse tillsammans med hästen, där min egen rörelse och hästens egen rörelse upphör - men våran rörelse uppstår.

Det låter finare än det är, det handlar helt enkelt om att få ett gemensamt språk.

Jobbar i det arbetet mest med att flytta på en liten fyrkant, flyttar framdel på bakdel ett par steg i hörnen, rättar upp och försöker hitta igen båda bakbenen innan nästa hörnpassering där framdelen flyttas något steg runt bakdelen in på nästa "sida" på fyrkanten.

Än flöt vi hit och än flöt vi dit men bitvis känns det underbart för man liksom får så mycket häst under sej, bara i skritten.

Jag hade dock svårt idag att inte lägga för mycket "tryck" i henne, det blir som en sugande känsla i rumpmusklerna som dröjer kvar liiite för länge i varje steg för att be om mer samling och kraft i skritten än jag egentligen tänkt, framförallt motför vad hon klarar, måste stoppa mej så jag inte går in och begär lite för mycket.

Provade sedan traven och var noga med att först bara lägga alla bitar rätt så möjligheten för henne fanns att göra ett bra upptag, hitta igen båda bak, forma bakifrån och fram, samla lite, ge liten, liten impuls till bakbenen att "ladda energi" och sedan bara öppna upp i sits & hand och ge utrymme och låta henne avgöra kvaliteten. Orkar hon så blir det bra, orkar hon inte ska hon ha utrymme att stiga ur ramen och falla framåt, får absolut inte sitta och stoppa rörelsen i handen så hon börjar tänka bakåt.

Blev rätt bra till vänster, bra upptag, sedan faller allt isär några varv på volten - det funkar inte att falla isär på garageuppfarten för det finns inte plats för det ;-) - jag måste tänka; stanna i balans, öppna hjärtat, stanna i balans och så vips har vi hittat igen varandra och får några riktigt härliga steg igen. Till vänster.

Sedna provade vi till höger och det blev mest bara pannkaka. Tills jag i själva upptaget fick en liten påminnelse från damen, "Utrymme framtill tack!" som en lätt "puff" med nosen framåt som jag kände i handen - Ja visst jävlar, hon måste ju ha utrymmet framtill! Jag hängde kvar lite för länge i högerhanden antagligen, så när jag då fick påminnelsen och gav henne utrymmet fick vi en jättefin övergång med bibehållen mjuk överlinje.

Wiho, beröm, långa tyglar och frust, frust, frust.

Sedan körde jag en ET-balansering av henne lös på gårdsplanen, mycket uppskattat och underbart även för mej. Vad de andra hästarna fick göra tar jag en annan dag...

Sitter och kollar på gamla bilder i min morsas dator. Oj oj oj så sentimental man blir. Titta på vilka personligheter jag fått ha i mitt liv. Bandit min enögde gamling som lärde mej så jäkla mycket. Stella precis som jag vill komma ihåg henne, med den barnsliga och otroligt söta blicken. En bild på vackra Trollfuxa när vi var på väg ut tillsammans med sonen Rigo på tur i skogen en vinterdag för några år sedan. Flingan, ack som jag saknar honom idag, fina ridminnen, den fina ridkänslan man fick på honom... Också två bilder på en liiiiten Lejonhjärta. Titta på de havsdjupa ögonen när han bara var en liten hårig ullboll just hitkommen från Lojsta. Som om all världens visdom och lite till rymtes däri. Wow, jag förlorade mej i dom en enda gång och sedan var jag hooked for life. Och se så tanig och långbent och spinkig och ullig han såg ut våren som 1-åring.

Äntligen har jag fått en liten film på Tjaldurs travarbete på lina. Det är ett måste med såna här filmer för att man ska se framstegen, så jag ser fram emot att få fler filmer i framtiden och framförallt hoppas jag ju då på att se ändå större förändring!

Lyckades ju till och med få upp hela filmen på youtube också men ser HELST att ni stänger av eventuellt ljud på datorn, så ni slipper höra vårt babbel och svammel, skäms som tusan över kommentarer och röstläge ;-)

Ni som sett honom tidigare och vet hur svårt han haft att hitta traven, måste väl hålla med om att de här travförsöken är en KLAR och STOR förbättring?

Jag argumenterar inte för att min taktik är den mest korrekta, den går ut på "touchering med spansk skritt-släng med benen" och så "mata massor av godis typ vid minsta lilla lyckade försök", att jag använder det här är för att det visat sej vara ett vinnande koncept. Tidigare passade han PRECIS hela tiden och kunde inte hantera volter eller arbete på lina, överhuvudtaget, för att det blev för svårt och krångligt. Nu visar han ändå, i mina ögon, väldigt fina försök till trav där man kan se att han FÖRSTÅR vad som begärs av honom men att det blir lite svårt med underlag, takt, koordination och rent styrkemässigt att hänga ihop, men det är i alla fall en början.

Vi ser var detta leder. Kommentera gärna och säg om ni tänker på något speciellt, något jag bör tänka på eller något ni ser i hans rörelsemönster.

Man ser väldigt tydligt här att han har svårare i höger varv att forma sej efter volten, han är tyngre på höger fram precis som massor av andra hästar och vill ogärna forma sej över yttersidan på volten där och då blir det gärna lite galopptakt. Variationen på travförsöken är ganska stor än, vissa försök blir mer lyckade än andra.

Underlaget kunde varit bättre, tyvärr får vi ta vad som erbjuds av naturen så att säga, och det här är det bästa vi har för stunden. Syns rätt väl att underlaget slår ur takten lite väl enkelt.

I söndags när de fick umgås lite, Tjaldur & Lejonhjärta, passade de på att ta igen missad tid.

Bara hästeri i detta inlägg nu så fly fältet ni som är ointresserade ;-)

En klasskompis följde med ut hit i tisdags. Dagen innan hade jag konstaterat att underlaget var värdelöst för Tjaldur, nere på garageuppfarten funkar det inte att jobba honom för där finns inga staket som "stödjer" och tja, jag vet inte varför det inte funkar men han blir bara stress-passig och får inte till någon bra rörelse i kroppen alls och jag kan inte påverka. Nere på gräsmattan i min lilla volt var underlaget hemskt, där snöslungan spottat ur sej snön var det hård, hård skare så det gick bara inte att göra någon volt där.

L fick i alla fall hoppa upp och åka några varv på Trollfuxa.

Tyvärr hade det töat under dagen = massor av takras och dessutom en hel del blåst och Trollfuxa var alldeles ihopstelnad i bakdelen. Usch usch usch :-( Hon stressar upp sej massor av takras och blåst, helt hopplöst med sånt här skitväder som vi har nuförtiden.

Masserade lite, släppte ut på lina och kollade hur hon rörde sej, lite arbete vid hand där hon tydligt visade att hon var stel för dagen och inte kunde göra rörelserna riktigt som de ska göras. Men jag vet att hon kan bli bättre om man bara låter henne bära ryttare i några minuter och sträcka ut, inget arbete utan bara "känna in". Så L fick sitta upp lite.

Det är roligt att börja fundera på hur man kan förmedla ridningen, haha jag känner mej vimsig, utgår nog kanske från att alla har samma referensramar som mej, men så är det ju inte. Man måste börja i rätt ände!

Blev riktigt inspirerad, både att rida själv och att börja fundera på undervisning...

Trollfuxa undrade rätt snabbt vad meningen var med detta skrittande så vi avslutade då. Jag var för vimsig för att ge några bra instruktioner och dessutom var hon ju så ihopstelnad.

Efter lite diskussion/frågestund med M som läser här i bloggen ibland, så kan jag nog börja fundera kring om Trollis är en sån som får korsförlamningskänningar.

Att hon kan stelna till så här fruktansvärt bara över en dag, är ju skumt.

Hon ÄR ju iofs ganska kort i en hel del muskler redan sedan innan, men det kan bli så mycket värre. Oftast beror det på blåst och fuktigt väder, hon klarar det inte, varken fysiskt eller mentalt. 

Ska försöka hjälpa henne, åtminstone märker jag att hon verkligen uppskattar massage men får se hur jag kan hjälpa vidare.

Underlaget har blivit mycket värre så kan inte ta mej ut i skogen med henne tyvärr, det är isbana överallt på vägarna, men i onsdags hade det regnat och var plusgrader såpass att vi kunde hålla till i snön på gräsmattan, den var fortfarande (på kvällen) alldeles mjuk och klafsig ju, jag lät henne gå på så stora volter som hon behövde, i självvalt tempo, med mycket varvbyten och hon frustade och pustade och SER riktigt fin ut när hon fått röra på sej utan begränsning men på volt i några varv, i bara skritt och så några varv i trav.

Bjöd på lite trav men orken tog slut otroligt fort, efter några varv åt båda håll var motorn "slut".

 Vet inte om det är det smartaste sättet att motionera och röra på henne när hon stelnar ihop, men jag kände att någon sorts rörelse behövdes, och vi hade inte så mycket annat att välja på.

SVÅRT!

Tjaldur då som inte kunde gå på garageuppfarten, blev passig där, tog jag ner på gräsbanan där i tisdags när L var här. Halva banan gick inte att hålla till på för den var så hård skare, men halva var rätt fin, bara lite väl djup snö. Fick bli några varv åt vardera håll med travupptagningar, men på alldeles för liten volt för min smak. Visserligen är mitt mål att göra volten mindre och mindre så att han till slut går att jobba med traven "vid hand", men hade inte tänkt minska den redan nu. Nåväl, han var duktig men märktes tydlig skillnad at tvolten blir för liten i högervarvet som är det lite "stelare" varvet (svårare at tforma sej efter volten där). Till vänster rätt fint.

Fick sedan i onsdags snilleblixten at tvi kan ju faktiskt hålla till i hagen. Där var det i alla fall rätt lagom underlag! Då tog vi oss inte längre från hagen på grund av isen på vägarna, men i hagen är det i alla fall snö.

Och JÄKLAR I MIN LÅDA vad fin han var!

Samma igår, då snön sjunkit ihop en hel del mer, fortfarande riktigt fin.

Han börjar verkligen hitta travtakten och koordinationen i kroppen, bara man har rätt förutsättningar (framförallt underlaget då). Han kan liksom hitta in i min smackningstakt, och jag har kunnat använda spöet så smått för att hjälpa till med takten och NI FATTAR INTE HUR COOLT DET KÄNNS att vara där med honom. En fördel med att börja så här på minus är att när man väl börjar få utslag för allt arbete, så blir det faktiskt riktigt bra, jag tycker han får rätt coola och fina travupptagningar när allt fallerpå plats. Enda är att han försöker samla sej lite för mycket så han blir liiiite långsam i takten, och då blir det lättare lite fördröjningar särskilt diagonalen vb-hf, men what the heck, skit samma, det är i alla fall en BÖRJAN, alltid NÅGOT, och då finns det ju att arbeta vidare med.

Lejonhjärta sjuklingen har fått vindskyddsarrest, han var ute i hagen i ett par timmar i söndags eftersom underlaget då var snöigt och fint, men sedan kom tövädret så det har inte varit lämpligt för honom (för hårt och även isigt på sina platser). Tycker att han känts jättebra fram till i går morse då han hade puls igen, det har han inte haft på superlänge. Varför det kom nu, har jag ingen förklaring på, mer än att det hade töat, eller att han inte rört sej så mycket (inga promenader heller på grund av isen), eller så att han stått för mycket på den hårdpackade snön utanför vindskyddet. Stängde för så han inte kan gå ut något, och nu känns han bättre igen.

Det SYNS på honom dock att han mår bättre, kroppen är mjukare och samtidigt inte lika svampig, ögonen mer öppna, full i bus men på ett mer lagom sätt mot oss som hanterar honom dagligen.

Jag vill låta honom börja gå ut i hagen men vet inte riktigt hur vi ska lösa det medan underlaget är så pissigt... BLÄ!

Jaja, det var en liten uppdatering! Ska försöka halka iväg och se om jag kan ta en promenix eller två med Tjaldur & Trollet idag, upp i skogen. Hoppas det är snö och inte is, däruppe...

Gah, varför syns det inte i "månadstråden" vilka inlägg som jag lagt i kategorin hästeri?

Nåväl, här kommer ett inlägg tillägnat enbart hästar! :p

Igår så kom det faktiskt snö härute i Fällis, precis som jag önskat. Inne i stan hällregnade det typ men härute hade det kommit blöt snö. Så jag snabbade mej att ta ut Lejonhjärta för en promenix i den mjuka snön.

Typ en kvart senare var jag varm och nästan svettig av att hålla ordning på den lille. Första 100 metrarna längs byavägen gick han fint om än lite frustrerad och ville bita i grimskaftet. Men när vi kommit så långt som underlaget tillät, så vände vi och då började rodeon. Holy shit, jag försökte begränsa honom och hålla honom på backen men det var inte det enklaste.

Jag & M har dock en annan förståelse för hur hästar som står inne dygnet runt året egentligen känner det, och varför de kan utveckla så skumma beteenden, nu. :-O

Lejonhjärta kokade ur öronen, flög i luften för inbillade faror ungefär varannan meter, exploderade helt enkelt i någon sorts sidogalopp med bakut-kickar, däremellan högg han efter grimskaftet och hade sina öron tätt bakåtslickade. Hanterbar men bara knappt. Helt GALEN skulle jag vilja säga.

Gick istället ner på gräsmattan i djupare snö och där var han också helt frustrerad, tyckte att snön inbjöd till rullning, gick ner på knä men ångrade sej och for upp igen, bara för att ta några steg och så ner på knä och sida igen.

MER SNÖ TACK! Så jag kan med gott samvete släppa ut honom i en liten hage i hagen.

Tror att rörelse behövs, men är som sagt orolig över att det är lite hårt i backen nu med slask och minusgrader om vartannat. :-(

Han blir i alla fall bättre av de promenader vi tar, det märks som en positiv kurva uppåt framförallt vad gäller svampigheten men också värme & puls, i kanske ett halvt dygn till ett dygn efter en sådan liten promenad.

De andra hästarna har inte fått göra något nu på några dagar eftersom jag försöker plugga biomekanik (men inte lyckas särskilt väl) och det är lit emycket i övrigt i livet.

Men IMORGON tänker jag ut i dagsljus faktiskt, efter min tenta, så därför önskar jag härmed att det ska snöa ymnigt på förmiddagen och sedan vara STRÅLANDE SOLSKEN på eftermiddagen!