Jag hade tänkt skriva om mina pållar. De som gör livet lättare, när det bär emot.

Men hade en kommentar att godkänna...

Det var vad jag sa åt E´s ex-D. Visst kan jag blockera och radera från MSN. Jag kan låta bli att svara på telefonsamtal, öppna sms, och dylikt.

Men bloggkommentarerna, de kan jag inte göra så mycket åt. Jag kan inte blockera någon från att läsa eller skriva i min blogg!

Så länge min blogg är publik så är den öppen för ALLA och envar som vill läsa! Men jag har fått kommentarer om att jag är för utelämnande, så kanske borde jag lösenordsskydda den. Men jag vill inte det, riktigt än. Än så länge har jag inte drabbats av att jag är utelämnande.

NU; Till hästarna.

Idag inspirerad av film från J på hennes fina 4-åring som är på träning för andra gången, så började jag äntligen formera tanken att verkligen komma igång med Lejonhjärta. Senaste veckan har ju varit så full av först plugg och sedan...annat, så hästarna har stått tillbaka. Men nu!

Så E fick hjälpa mej ikväll med en körtur. Kändes dumt att köra honom när han knappt är igångsatt men tänkte bara se hur han hanterade det och skritta en vända innibyn och tillbaka, någon kilometer totalt. Det var nästan ett MÅSTE för att jag skulle hitta inspirationen med allt annat med hästarna!

Svåraste för Hjärtepojken var att kliva i skaklarna. Han är så SÖT. Blir osäker för det är ju lite skumt att kliva i dem, speciellt om man inte gjort det på länge, man slår i fötterna om man inte aktar sej och det gör ju lite ont, så njae, ska man verkligen kliva in?

Öronen spelar lite och den annars så kaxige Hjärtepojken ser lite osäker ut på ögonen och vänder bak blicken och undrar med mej "Hur ska jag göra egentligen?", väger lite bakåt, försöker påtala att "Om vi går på sidan så slipper jag slå i fossingarn"... 

Så kommer han helt plötsligt ihåg hur man gjorde, kliver med ett par självsäkra steg hyfsat bra in men hamnar för långt fram men jag berömmer högljutt och det är typ såååå jäkla roligt att se hur han helt plötsligt växlar från den lite osäkra till den kaxiga igen, "Jamen se där, jag ÄR ju bäst! Duktigast! Det här kan jag!" så styrde om och då löste han det jätte-jättefint genom att hamna för långt fram och på sniskan, men gick utmärkt att flytta framdelen för sej, sedan backade han i vinkel in och så tillbaka så han hamnade rakt. Dock något steg för långt så han stod och höll upp ena bakbenen över skakeln och undrar "Ska det verkligen vara så här?" men bara att be honom, med handen på lyfta benet, att kliva in med det, så Vips stod han helt perfekt. 

(Det här är så avancerat så ibland förstår jag inte riktigt hur vi får till det, inte direkt något led i utbildningen egentligen, det "Bara funkar", antagligen för ATT HAN ÄR ETT RUSS? :-) )

Jag älskar hans "problemlösarhuvud", när han väl FATTAR något och inte blir för osäker, alltså börjar tvivla på sin egen förmåga, så går det som smort sedan. (därför lär det gå betydligt mycket fortare nästa gång vi ska ut med vagnen)

Sedan skrittade han med öronen spetsade och härlig stuns i skritten, innibyn och vände och skrittade lite långsammare och segare hem igen. Nöjd ponny efteråt :-).

Men antagligen tio gånger så nöjd matte! :-D

Jobbade sedan med Tjaldur på lina och han går från klarhet till klarhet, nu kan vi jobba med kvaliteten på traven. Inte bara ATT han travar. Det ni! Märklig utveckling som skett, för några månader sedan trodde jag aldrig han skulle trava.... Nu kan vi jobba nästan hela varv med trav där jag går in med kroppsspråk, röst och spöhjälp för att få en jämnare och bättre takt, samling, formgivning och så vidare.

På väg tillbaka till hagen så sprang jag med honom och jag skrattade lite åt honom för han påminner om någon sån där sprättig spansk hingst på visning när jag springer med honom sådär, blir liiiite itudelad i gången, ligger liiiite på gränsen mot tölt typ för han blir lite för hög i aktionen fram och liiite rakbent baktill, märklig kombination kanske ni tycker men det är ju en ISLANDSHÄST....:-P Hursomhelst så travar han och det är....typ KORS I TAKET, Hallelujah!

I takt med att han blir mer och mer säker i traven så tycker jag att han ser mer och mer stursk och stark ut i hagen, det kanske är en projicering eller liknande, men ja...jag tror hans självförtroende mår bra av det?

Nu ska jag gå ut och nattfodra pojkarna och sedan krypa ner i sängen.

Imorgon är det tenta och jag är hyfsat säker på att jag inte kommer klara den. Men jag ÄR en obotlig optimist så visst hoppas jag fortfarande att jag ska ha en OFANTLIG tur med vilka frågor som kommer och även hur pass "upplåst" min hjärna är så jag hittar igen all kunskap som faktiskt finns där någonstans. Jag menar, jag HAR ju varit på alla föreläsningar, och även läst igenom de flesta kompendier, dessutom läst om mycket av detta innan som den stora nörd jag är, någonstans bör ju kunskapen finnas, om än inte insorterad bland all annan information utan lite "utspridd"?

Jag har faktiskt lärt mej att minnet funkar precis sådär som jag brukar vilja beskriva det. Alltså innan kunskap är befäst känns det som små lösryckta fragment som dansar runt uppe i huvudet och man får rycka åt sej en del från ett ställe och en annan från ett annat för att få ihop något förståeligt.

Och det är just så ju, att kunskapen och minnet "knyter sej an" till gammal lagrad information, det är därför man aldrig kan få FÖR MYCKET information, platsen för minne tar aldrig slut, tvärtom blir förmågan att lagra information mer och mer effektiv ju mer man redan kan, eftersom kunskapen så att säga kan "kopplas ihop" i möjligtvis komplicerade tankemönster, men de hänger i alla fall ihop. Inte som de där lösryckta fragmenten som dansar runt utan samband med något annat ;-)....

Fick en film av K över MSN, Cashback, någon dag i veckan. Som handlar om uppbrott, vad händer när man gör slut, när ett förhållande tar slut?

Rekommenderas! Gillade filmen väldigt mycket.

Men...undrar bara en sak.... FINNS det såna killar?

Är det konstnärer man ska ha alltså?

Om man vill bli sedd, bekräftad, från insida och ut, någon som kan se det vackra i mej oavsett vad, älskad?

Vad tror ni?

Igår, dagen efter att mitt förhållande gått i kras på riktigt denna gång, så var jag ynklig och ledsen och la mej i min soffa framför Sex and the City-filmen, en påse chips och taco-dipp, juice. Så lagom film att ligga och titta på och njuta av att vara "någon annanstans", men samtidigt låta tankarna och känslorna inombords mala på. Jag tror tårarna föll på mina kinder konstant första timmen.

Och visst var det en ok film, det tycker jag verkligen!

Men blev så irriterad på slutet, fan heller att det ska få bli lyckliga avslut - läs alla förlåter alla och går tillbaka till varandra, på det där viset, när man själv mår piss och bara helt enkelt inte vill tillåta sej att tänka den tanken, när man bara vill stänga av allt hopp om förändring och reunion.

Men jaja, det fick väl gå! :-)

Som E sa idag, att vaddå, ert avslut är väl det lyckligaste?

Och det är ju så. Detta är ju det bästa för både mej & M.

Men jag är idealist som vill att världen och kärleken ska vara som i filmerna, i de romantiska dramatiseringarna.

Ni som känner mej vet att jag är sämst på att hålla ordning på vilka filmer jag sett, vad de handlade om, vad jag tyckte om dem. Det är faktiskt ett drygt handikapp som jag tänkte att min blogg kanske kunde hjälpa mej med? För om jag skriver om de filmer jag ser, här, så kan jag ju lätt gå tillbaka och se vad jag tyckte och tänkte och...kanske framförallt se vilka filmer jag faktiskt sett redan. ;-)

Tänk, att bloggen kan vara ett hjälp för seniliteten!

I fredags var jag på bio med E & Kr och såg Män som hatar kvinnor. Jag har aldrig gett den genren av böcker och filmer någon ärlig chans tror jag, så jag hade inte så höga förväntningar egentligen. Men blev mycket positivt överraskad. Och också väldigt imponerad i den tuffa bruden, inspirerande på något vis att se hur människor kan gå genom helvetet med konstruktivt sinne. Så därför har jag nu beställt att få låna böckerna av morsan.

Rekommenderas!

Det var dessutom rätt härlig stämning i biosalongen, låter märkligt men jo, så var det. Lite lagom uppsluppet och avspänt bland fullsatta rader. Gillade framförallt den/de som drog häftigt efter andan och fick halva biosalongen att skratta. ;-)

Fick ett leende på läpparna nu när jag tänkte tillbaka på gårdagen. Busade lite med Trollfuxa & Miró i hagen och Trollet var verkligen på G och showade på som tusan. Drog repan runt hela hagen och så kom hon tillbaka när jag ropade "TANTEN! Hiiiit!".

Det blev mycket TANT-rop.

Men undrar vad folket i byn egentligen tänker?

:-D

(Men hon ÄR en otroligt fin liten tant ju, så det så!)