Nerbäddad i soffan, bland täcken, kuddar. Datorn i knäet, en ok film som jag fått från en nära vän. En skål med chips och dipp, som "råkade" slinka ner i korgen på affären (där jag bara skulle köpa frukt och mjölk). Min tid. Klämmer i mej chips och dipp tills jag storknar. Filmen är sådär. Slumrar till en stund. Vaknar till, stänger av filmen och så sköljde melankolin över mej. Bara sådär. Jag som tyckte det här var en ganska bra dag hittils?

Fy tusan. Det river i mej. Jag vill inte vara ensam. Vill inte, vill inte, vill inte. Klarar inte? Men jag vill inte ha bara någon. Jag vill ha dej här nu. Någon som kan få mej att le, glömma bort allt annat, någon som kan få mej att känna, känna så mycket inombords att benen inte bär och jag bara vill ge mej hän, din hud, din lukt, dina mjuka händer, dina läppar mot mina. Vimmelkantig attraktion. Fan. Men jag vill inte ha allt det där andra. Så många bra minnen och känslor som trängs med en massa dåliga minnen. Just nu gör de dåliga mej mest ont. Jag vill bara glömma.

Snart ska jag samla ihop den här patetiska gråtande samlingen av molekyler och atomer som ska kallas mej, och göra något med en häst eller två, jag vet att det är bästa medicinen när fötterna inte bär ordentligt. Sedan ska jag plugga lite, läsa några krångliga artiklar kanske. Det är i alla fall planen.

Men nu, nu får tårarna rinna.

Och jag vill inte posta det här för då kanske du råkar läsa och tja.... usch... det vill jag egentligen inte.