...nästan det jag skrev tidigare, om träning och parasymp och må bättre. Nu sitter jag här slutpumpad men lite ledsen och framförallt superfrusen. Men okej, man kan inte bara träna, man måste äta ordentligt också, ey?

Idag hade vi föreläsning om Konditionsträning. På detta följer imorgon en "labb"-dag med konditionstest. Först kände jag mej mest skräckslagen. Blä för att sitta på en cykel bland alla dessa tävlingsinriktade idrottare (läs: min klass alltså) och se hur dålig kondition man har. Men efter dagens föreläsning blev jag också väldigt nyfiken, jag vill veta NU NU NU var jag ligger så jag kan lägga upp och planera träningen lite mer. Det är ju poängen med såna här test!

Här på eftermiddagen gjorde jag lite grejer ute på gården och hann då fundera på hur jag använde kreatinfosfatsystemet eftersom jag jobbade helt utan uppvärmning och väldigt kort och intensivt. :-) Förstod då litegrann varför orken rann av mej så snabbt, för ATP och Kreatin-lagret tar ju slut skitfort, typ 10 sekunder. Det är en ständig kamp mot vintern, idag gick jag lös på snö och is utanför panncentralens dörrar. Och sedan kämpade jag på en stund med att slå lös precis all is ur pojkarnas vattenbalja. Men jag lyckades och kände mej precis som HULKEN efteråt.

.......................................

NU KOMMER HÄSTPRAT så för ointresserade - bara att hoppa ner till nedanför hästpratet;

Sedan fick Lejonhjärta äntligen igen komma ut på "tur". 3 dagar utan någonting hann det bli sedan sist. På med tränset under grimman och sedan gramantyglarna i grimman. Gramantyglarna är helt perfekta när man jobbar honom på långa tyglar! :-)

Stegade sedan iväg inåt byn och jag bara ler åt min fina ponny som skrittar med stuns och framåtdriv och öronen hårt spetsade framåt. Söta vännen som älskar att jobba. Idag la vi fokus på stegförändring. Har inte fokus någon annanstans än att jag ska kunna reglera steglängden. Och han hade minsann åsikter om att korta ihop sin skritt. Men vi kom överrens efter en stund, jag fick anpassa mej lite så jag inte gick och kortade och kortade och kortade och någonstans blev för hård eller krävde alltför mycket stegförkortning, och tänka till lite extra mycket på min egen liksidighet i hjälpgivningen och tajming, och han förstod bättre vad jag menade eftersom kraven sänktes och han faktiskt fysiskt klarade vad jag bad om. Vi pratar inte helt samma språk ännu, på långa tyglar :-). Men har faktiskt roligt på vägen!

Pausade i detta arbete med travarbete där han redan förstått att han måste lusa lite för att gå på lösa tyglar och jag kan ha ett ganska lugnt promenadtempo. Det som är roligt med honom är att det går ändå aktivera honom baktill bara med hjälp av spöet, lägga till ett par gånger på ett bakben så får man mer energi genom kroppen (utan att försvinna iväg framåt!). Han har en härlig förståelse för spöet, och det tänker jag fasiken ta på mej hela äran för, första hästen jag verkligen fått vara med FRÅN BÖRJAN och forma när det gäller förståelsen för spöet. Det är ju faktiskt bara en förlängning av armen och ska användas som en sådan!

När vi började ha lite koll på stegförändring så provade jag också lite skolor, öppnor och något steg sluta (berömmer och avbryter då eftersom det är liiite klurigt för honom). Han är så fin så fin! Hade kunnat jobba på samma sätt i traven men idag skippade vi det.´

Hela vägen innibyn och tillbaka men nu vill jag fasiken komma igång och jobba MER med honom. Han vill och behöver få röra på sej ordentligt! Snälla snö....försvinn...?

Imorgon klurar jag på att eventuellt åka till ridhuset med honom, om inte solen strålar för isåfall tömkör jag nog med däcket bakom en sväng. Upplever fortfarande att han inte har så bra utväxling genom lederna i bakkärran, det är en styrkefråga men också litegrann av att han ska "förstå" att han "kan" skritta på med mer driv. Det är där däcket kommer in.

Efter Lejonhjärta så tog jag in lilla tanten. Eller först när jag kom ner i hagen så såg jag dem galoppera ner på ängarna och när jag då ropade så drog de genom skogen och sedan som kängurus genom djupsnön nere på andra åkern. "Nämen hej matte! Jag bara värmer upp serru!".

Klättrade upp barbacka, intressant! Men det kommer nog inte bli en vana?

Hon var väldigt knölig mot handen idag och ryckte och slet och jag tror fasiken det berodde delvis på att jag satt barbacka. Jag blir nog inte lika stabil och "fri" i min hand, barbacka, eller så var det faktiskt så att det var svårare för henne att arbeta bra med ryggen.

Det kan också ha varit så att hon helst ville gå ett pass med mycket LÅNG och LÅG form. För hon har nog aldrig frustat och pustat så mycket som idag.

Skitsvårt att sitta barbacka, försöker tänka att hon SKA inte få flytta runt mej och skjuta ner mej på vänstersidan, mitt högra sittben SKA vara parkerat ordentligt på sidan av ryggraden där jag bestämt mej, men likförbaskat inser jag alldeles för sent att hon har knölat till mej på något vis så jag sitter knas igen. Hon är faktiskt 18 år och har en väl utarbetat teknik! Bah. Men bitvis, några steg här och där, så får jag verkligen känslan av rakriktning, bärighet genom ryggen och jag känner att min egen sits och stabilitet "lyder", och det är underbart! Man riktigt "känner" hur hon expanderar genom ryggen och så kommer den där lite djupare andningen som ett brev på posten. Synd bara att hon ungefär 1 eller 2 steg senare drar iväg tyglarna, men det är väl orsak och verkan. Då måste hon frusta och länga ut sej och gå med nosen i backen en stund och bara låta allt flöda helt fritt åt alla håll.

Lite öppnor och slutor och prov på bakdelsvändningar åt svåra hållet (dvs med vänster bak som ytter) och allt funkar egentligen SUPER men kräver väldigt skärpt koncentration från bådas håll. När vi är "med" varandra så är känslan underbar!

Avslutade med ett travupptag i vardera varv. Inte så nöjd men ville bara testa. Till höger växte hon in i traven efter något steg och kändes litegrann som en halv miljon steget innan jag bröt av.

Slut på hästeri nu! :-D

..................................................
..

Sedan åkte jag mot staden och körde ett Core Control-pass men hualigen så dåligt det gick. Varför vet jag inte? Var bara helt enkelt superdupersvag, eller så var jag för stressad in så jag inte kunde fokusera, jag vet inte. Kändes som om jag brände slut på alla reserver i första övningen och sedan fick pina mej igenom resten med nöd och näppe. Hittade nog inte igen rätt muskler, kanske.

Men efteråt så kom kvällens begivenhet, Aqua Box med Krisse som skaffat kort. Det var faktiskt hur kul som helst tycker jag! Aldrig provat Aqua-passen. Vattnet gör mej glad, konstigt nog. Men jag är ju fisk ;-)

Men insåg nu när jag kom hem att jag glömde min baddräkt på IKSU. Suck. Vad är det med mej och minnet denna vecka....? :-(

Efteråt bubblade vi ett ganska bra tag :-).

Nu har jag proppat i mej ost och avocado-Lingongrova och ska snart kolla på del 3 av 6 av "183 dagar" på Svt Play. Man tager vad man haver, jag tycker serien är helt ok?

Jag har ju en teve men inga kanaler att tillgå, så det blir inget tv-tittande i mitt liv och jag saknar det konstigt nog. Ibland behöver man lite intrycksmatning utan att behöva tänka. Jo jag hävdar det. 

Men först nattning av hästar. Bye bye!

Igår fick jag en Aha på våran föreläsning, angående träningens effekter. Okej alla vet vi ju att endorfiner, kroppens eget morfin, frisätts vid träning. Och det hormonet ger oss en känsla av lycka, typ, kort sagt.

Men det är faktiskt också så att vårt välmående-system, Parasympatiska systemet som reglerar "rest and digest", blir starkare efter träning. Det är framförallt på grund av detta som vi tex får lägre vilopuls av träning! (jag trodde det framförallt berodde på att hjärtmuskeln blir starkare, alltså att själva pumpen funkar bättre så den kan slå ut mer blod i varje slag = inte behov av lika hög puls som otränad, så detta var en Aha för mej i sej!)

Och Parasymp är liksom "anti-stress"-systemet, det som stimulerar aktiviteter i kroppen, tex hormonfrisättning av andra hormoner än bara endorfin, som gör oss avspända och avslappnade och som sänker nivån av oro och så en massa andra positiva effekter.

Och jag bara myser för jag märker det ju så tydligt, att dagar då jag tränat och någon dag senare, har jag lättare att "tas med livet" när det är tufft. Framförallt märker jag det på att jag helt enkelt inte tänker lika mycket på allt det jobbiga, vrider och vänder och funderar, som jag kan göra annars. I och för sej hade jag en ganska låg kväll igår, då jag gottade mej i lyxig äggröra (hur fasiken lyckas man få till omeletter? ärligt alltså, mina blir bara som en röra av ägg och innehåll) med kantareller och ädelost, surfade en massa och sedan skingrade tankar framför svt Play...varken plugg eller hästeri blev det något. MEN den hade antagligen varit mycket mer låg och jobbigare att ta sej igenom utan HÅRDROCKS-SPINNING-passet jag var med på efter skolan. Det var förresten en hit, ett av de skönaste spinning-pass jag varit på hittills. Nu "fegar" jag inte riktigt lika mycket som jag gjort innan utan kan liksom "tömma" mej under etapperna utan att vara orolig att plötsligt dö av innan alla backar är klara. (annars brukar jag spara mej bara för att inse i sista backen, sista minuten, att jag har aldleles för mycket krafter kvar och måste tok-köra för att jag ska känna den där tillfredsställelsen) Det TAR faktiskt ett tag att "lära sej" träna rent mentalt.

Jag älskar den här delen av kursen! På allvar alltså! Det är ju sånt här man vill lära sej om hela utbildningen. Kanske borde blivig fysiolog istället?