Tisdag

Tjaldur jobbades vid hand, verkade först lite disträ och jag blev påmind om att jag inte jobbat honom vid hand på väldigt länge, fick börja om lite från början med balansen i bogen så han hade någon koll på den. Men sedan när han väl började balansera upp sej kändes han riktigt fin. 

Kanske beror det litegrann på att han faktiskt balanserat om sej och använder sin kropp väldigt annorlunda nu motför förut, då är det som att "vara i en ny kropp"?

Lejonhjärta gick ett pass på långa tyglar längs byavägen. På grimman denna dag. Och det är hur kul som helst att jobba med den lille. Hade ju jobbat ett pass på långa tyglar några dagar innan och nu hade allt fallit på plats, som vi jobbade med då. Jobbade med stegförändringar och han jobbade så fint där. Sedan lite skolor och över i trav där vi jobbade med skolorna också. Allt bara flyter, inga missöden eller missförstånd, han jobbar på jättefint och förstår "allt" så jag avslutade redan innan vi hunnit till avtagsvägen inne i byn, och vände hemåt.

Onsdag tror jag inte någon av hästarna gjorde något men minnet kan ju svika mej, det är svårt att veta?

Torsdag

Hjärtat tömkördes innibyn men denna dag på bett. Nu ska bettet verkligen vänjas in på, är min tanke! Blev väldigt nedstämd första biten dock för trots remontnosgrimma och väldigt lösa tömmar så åker tungan över. HOPPLÖST. Dessutom stressar han upp sej själv över att han har något i munnen så bitvis står han på stället och kastar upp huvudet högt och långt bak och nästan reser sej, okontaktbar. Till slut tänkte jag att jag provar en ny teknik, han får trava och trava på så mycket han vill (dvs ordentligt) utan att jag stoppar upp framtill. Bara få honom att börja tänka mer framåt och på sin kropp, än på bettet. Och jag tror det funkade? Ingen tunga som for över bettet i alla fall och sedan var han betydligt MYCKET mer nöjd i munnen på väg hem, även i skritten, ingen tunga på hela vägen.

Jag var dock lite nedstämd efteråt, för jag blir så ledsen över hans ovilja till bett. Jag har ju ändå planer och tankar på att han ska kunna körtävlas i framtiden. Men det är så irriterande för jag vet att han går så himla bra bara på grimma, så hade jag fått köra bettlöst hade jag inte haft ett enda bekymmer...men nu måste jag köra honom på bett för den allmänna synen i körvärlden är att man måste ha bett för att det ska vara säkert. Men hur säkert är det med en häst som blir frustrerad och stressad av att ha något i munnen?

Jaja, nu ska jag ändå ge det en ORDENTLIG chans och verkligen försöka jobba bort detta beteende, målmedvetet. Ge det en ordentlig chans med de "verktyg" jag har i min egen kunskapsbank.

Trollfuxa red jag ett pass på gårdsplanen med Amazonas-sadeln. Oj vilken skillnad mot att sitta barbacka. Så mycket bättre och betydligt mycket mer nöjd häst. Så; inget mer barbacka på Trollfuxa i första taget.

Något har hänt och då menar jag inte negativt, utan något positivt. Tanten kändes explosiv, på ett positivt sätt, lite elektrisk och med någon sorts egen medvetenhet om att hon har förmågan att lyfta från marken och vara spänstig och stark även i den samlade ramen. Jag blev jätteglad åt den "nya" känslan. Planen för dagen var travarbete. Första traven i vänstervarvet blev underbar. Hon växte in i upptaget från traven utan att "dra fram tyngdpunkten" (genom att öka takten eller bara falla fram på framdelen) och gav sedan nästan passage-känsla, så mjuk och schwungig kändes hon. Men det blev nog lite jobbigt eller så var dte något annat för resten av passet var det si och så. Jag ler bara dock, det handlar mycket om att vi måste bli mer "ihop", jag ska tajma mej bättre och min sits ska "hitta" henne och hon ska hitta min sits, och fram tills dess får vi känna oss som låghalta kor lite nu och då, tror jag :-P. Nu vetjag ju att "den där traven" FINNS där! Och det är nog för att jag ska gå runt på små moln.

Efter passet och ända till idag har hon sett så himla fin ut i kroppen, våra små korta gårdsplanspass hjälper henne verkligen!!!  Det är den bästa feedback jag kan få.

Fredag

Hjärtat jobbade jag på långa tyglar på byavägen, men denna gång MED bett istället för grimma. Och det gick fantastiskt bra! Jag vågar inte sätta så mycket press och "använda" bettet så mycket utan ser till att jobba med små bitar av arbetet för förståelsen av bettet, med stegförändringar och sedan lite trav där enda kravet är att han ska hålla sej på hyfsat lösa tyglar när jag går (dvs korta ihop sej lite) men hyfsat bibehållen energi. Och tungan åkte bara ut ett par gånger under hela passet!!!

Det GÅR ju att "berömma" Lejonhjärta till vad som helst, nu är bara svårigheten att få honom att förstå att det är hans mun och betthantering som jag berömmer, inte något annat ;-). Men verkade som om jag kunde få honom ganska tillfreds även i stegförkortningsarbetet bara genom att berömma massor.

Det är också lättare att vara känslig och fin och snabbt tajmad i handen på långa tyglar jämfört med tömkörd.

Jag fick upp hoppet detta pass! Kanske kan även Lejonhjärta lära sej att bett inte är hemska saker?

Tjaldur följde med på promenad, ganska tråkig sådan för jag jobbade verkligen nada med honom, men det var ändå rätt mysigt och de behövs verkligen rent social med Tjaldur för att han ska kunna tex ledas ordentligt utan att bli stressad och tycka att jag "driver på" honom genom att vara placerad en bit bak och så.

Sådärja :-)

Om någon skulle sagt till mej för ett år sedan att jag skulle vara i ett gym och lyfta vikter, bland en massa testosteronstinna fåfänga grabbs och annat löst folk och fä som BETALAR FÖR SÅDANT MAN FÅR GRATIS PÅ EN GÅRD ( ;-) ), nu, så hade jag himlat med ögonen. Men alla utvecklas och förändras vi! Jag har insett att jag måste om jag ska klara av mitt framtida yrke. Fast det är inte bara det. Jag tycker det är kul också. :-P

Imorse var det styrketräning på gym på schemat, vi hade fem muskelgrupper i fem grupper och skulle hitta övningar i maskin, dragapparat, med fria vikter och med kroppen som belastning (en övning per del alltså) för den muskeln. Jag var allmänt låg och disträ, kändes som om tankarna driftade iväg stup i ett, men det var ändå intressant.

Men blev mer inspirerad att faktiskt ge gymmet en chans, så nu ikväll har jag varit iväg till gymmet på Iksu och kollat in maskiner och funderilurat och provat mej fram. Inte något regelrätt pass men har nog provat mej fram med typ alla muskler ;-).

Har dock en konstig känsla i kroppen. Den är som tung och lite trög, speciellt sedan onsdagens dubbla vattengympa-pass (Hur kul som helst! Jag älskar känslan av viktlöshet kombinerat med ohhhh så tungt motstånd!). Inte normal träningsvärkskänsla utan mer något annat.

Men jag tänker inte analysera så mycket, ska bara sova ut ordentligt imorgon, är dödstrött just nu, och ha en bra dag med mycket energigivande aktiviteter, typ hästgos och kanske lite ridning, och sedan käka gott käk med viktiga vitaminer och fettsyror och hoppas på att få rätsida på tunga, sega kroppen.

Om det är jobbigt att jag får sms som får mej att börja tänka, bli ledsen, må dåligt, så är det ändå jobbigare att göra det som behövs just då; skicka svars-sms och be om att inte få några fler. Det känns som om jag måste avsluta, och avsluta, och avsluta och jag är inte bra på det här, jag vill inte, men jag måste, och jag orkar egentligen inte med det. Jag vet ingenting. Bara att jag vill må bra.

Nerbäddad i soffan, bland täcken, kuddar. Datorn i knäet, en ok film som jag fått från en nära vän. En skål med chips och dipp, som "råkade" slinka ner i korgen på affären (där jag bara skulle köpa frukt och mjölk). Min tid. Klämmer i mej chips och dipp tills jag storknar. Filmen är sådär. Slumrar till en stund. Vaknar till, stänger av filmen och så sköljde melankolin över mej. Bara sådär. Jag som tyckte det här var en ganska bra dag hittils?

Fy tusan. Det river i mej. Jag vill inte vara ensam. Vill inte, vill inte, vill inte. Klarar inte? Men jag vill inte ha bara någon. Jag vill ha dej här nu. Någon som kan få mej att le, glömma bort allt annat, någon som kan få mej att känna, känna så mycket inombords att benen inte bär och jag bara vill ge mej hän, din hud, din lukt, dina mjuka händer, dina läppar mot mina. Vimmelkantig attraktion. Fan. Men jag vill inte ha allt det där andra. Så många bra minnen och känslor som trängs med en massa dåliga minnen. Just nu gör de dåliga mej mest ont. Jag vill bara glömma.

Snart ska jag samla ihop den här patetiska gråtande samlingen av molekyler och atomer som ska kallas mej, och göra något med en häst eller två, jag vet att det är bästa medicinen när fötterna inte bär ordentligt. Sedan ska jag plugga lite, läsa några krångliga artiklar kanske. Det är i alla fall planen.

Men nu, nu får tårarna rinna.

Och jag vill inte posta det här för då kanske du råkar läsa och tja.... usch... det vill jag egentligen inte.

Skrev ett tråkinlägg men ville sedan inte posta, är alldeles för neggo, låg och slö för att göra något gott för någon.

Det får bli en Winnerbäck-låt istället...en gammal klassiker som känns bekant just i nuet.

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Jag älskar Damien Rice. Alltid kan han leverera. Den här låten hade jag missat innan just precis nyss. Men vilken låt. Speglar mitt humör just nu. Nä, det är inte strålande, men inte dåligt heller. Bara lite... som en man? ;-) 

Damien Rice och "Woman like a man". Sug på den du.

You lost me,
You cost me,
You taught me of me in the end.

Vill helt plötsligt sammanfatta några dagar, märkligt. Har inte ens velat skriva om mitt liv innan på några dagar. Men nu? Kommer bli en hel roman, tror jag? (kan inte någon skriva om det blir för långt eller om det faktiskt ÄR någon som kanske uppskattar att det är långt?)

I fredags så var jag på rätt lågt humör i början av dagen. Det kändes tufft att vara ensam på födelsedagen. Jag är väldigt ovan. I mitt vuxna liv har jag alltid vaknat bredvid någon på födelsedagen. Det var en stor tomhet hos mej. Jag kände mej extremt ensam. Men jag visste ju också att en del av de där starka känslorna var PMS. Det är märkligt att någonstans kunna se på sej utifrån och förstå att de där känslorna, bland annat en stor känsla av att inte "höra till", till stor del beror just på hormonerna.

Men det var en intressant labb på förmiddagen med konditionstest, och på eftermiddagen så packade jag in lite grejer i bil, satte för transporten och lastade på Lejonhjärta som knallade in självsäkert och omedelbart. Åkte till ridhuset där Lejonhjärta visade att han inte varit ifrån gården på väldigt länge, hingstig och stojig just när han kom ur transporten. Står ändå fint när jag selar på, men skriker och spänner upp sej. Talar om för hela världen att han har anlänt, bara för deras skull. ;-)

In i ridhuset där två ston reds. Första varvet så balanstravade han och gnäggade säkert 10 gånger, när jag provade göra ett par halter stod han mest och gjorde levader och man såg hur det rullade i huvudet för att hålla koll på märrarna. Men jag känner ju min lille hingstunge och jobbade bara på med halter, serpentiner, flytta framdel på fyrkanter, och han koncentrerar sej så himla fint trots att man också ser att han försöker ha liiite koll på märrarna och spänner upp sej lite extra när de kommer nära. Det enda osm är riktigt svårt är att stå stilla. 

Efter kanske 5-10 min släpper det värsta och han kan stå hur länge som helst i halterna helt fokuserad på mej trots att de andra hästarna galopperar runt honom. 

Då blir han lyhörd så man kan nästan styra honom med tanken, känns det som i alla fall. Det är som om hormonerna inte gör det man kan tänka sej, gör honom stökig och okänslig, tvärtom blir han så mycket mer känslig och lyhörd och lydig när man är på bortaplan. Hemma kan han ju bli lite nonchalant ibland och låtsas som om han glömt bort allt han kan. Men borta så är det "allvar" och då får han aldirg för sej att ifrågasätta. Ibland tror jag att han uppfattar det som om han impar på omgivningen genom att göra som matte säger, och om det är så, så har jag ju lyckats med träningen, att motivera honom ;-).

Jobbade lite med trav på volter också, ganska försiktigt eftersom han inte jobbat så mycket på detta vis, men han jobbade på riktigt fint, formar sej till handen trots att jag fortfarande bara tömkör på grimman, rör sej riktigt trevligt bitvis, han har MYCKET aktion i kroppen men den kommer inte hela vägen ännu eftersom balans och takt inte är helt utvecklad.

Såg att han blev iakttagen av de andra människorna, och de såg ut att diskutera något, jag kunde inte låta bli att undra vad de tänkte. Att jag är idiotisk som tömkör en uppenbart hingstig unghäst på grimma? Eller tyckte de kanske det var lite läckert att han går i rätt bra form och jobbar mycket lyhört på grimman? Att han är snygg? Rör sej trevligt? Att han har härlig utstrålning? Eller kanske tvärtom, kanske tyckte de att han såg ovårdad och ful ut? Eller vad? Men det får ju stanna vid funderingar.

Men jag väljer nog att tro att de var imponerade över hur läcker han är, och hur duktig han är som lyssnar så fint på grimman. :-P

Jag var ett enda stort leende när vi var klara, han ÄR JU SÅ NEDRANS FIN!!!

Man kan inte bli annat än lycklig. Det känns som om massor av bitar "ligger på rätt plats", nu handlar arbetet mest om att sakta men säkert öka kraven och utveckla fysik.

Sedan skulle ponnyn ju lastas och jag tycker nog överlag att han var jätteduktig, men det tog lite tid framförallt för att hästar leddes förbi, vi stod mitt bland alla hästhagar med en hel hög intresserade hästar, och han ville ju förstås helst hälsa på alla. Till slut drog jag linan förbi stången fram och då knallade han in fint.

Senare på kvällen så åkte jag mot staden och på inflyttningsfest/tentafest hos en i klassen. Vi fortsatte ut på Corona. Hade en väldigt trevlig kväll trots den låga känslan innan, vilken underbar klass vi har!

Lördag vaknade jag upp i min kusins lägenhet på Teg. Ville hem så fort som möjligt eftersom pojkarna väntade på sin frukost. Men bakis och med en rätt lång promenad till bilen som stod på Ålidhem, så dröjde jag lite i soffan med ett vattenglas eller två, framför teven.

Sedan knallade jag iväg mot Ålidhem. Det var rätt dunkelt på himlen när jag började gå, lite grått. Men så helt plötsligt reagerade jag på att det värmde i ansiktet, hettade rent av, solen tittade helt plötsligt fram!

En UNDERBAR dag blev det faktiskt! Och en bra dag att gå längs strandpromenaden i Umeå. :-)

Åkte hem till mor och far där det blev lite mer promenerande i eftermiddagssolen med fina vovvarna och morsan och så ÅT jag resten av kvällen. Blidde ingen tårta men jag led inte direkt av det. Eller vad sägs om tre-rätters och sedan chips med tre olika dippar? :-) Melodifestivalen och mycket hundgos. Hade en mycket härlig kväll!

Söndag ägnades när jag väl kom hem igen, till STÄDNING. Städning är den bästa sortens terapi när ett förhållande tar slut, tror jag? Rensa bort gammalt, stöka runt och skapa något nytt, flytta runt saker.

Sitter i skrivande stund och njuter åt min nya ordning i sovrumsfönstret. Jag känner mej nästan larvig som kan njuta så mycket av att titta på mina älskade växter. De är som mina barn, och jag skojar inte.

Hade många andra planer för söndagen också men i övrigt blev det mest slöande, lite pluggande och filmtittande, och kvällens händelser, prat, får vara förbehållet mina nära, inget för bloggen. Men kan väl säga i alla fall så mycket som att måndagmorgon vaknade jag på bästa sätt, en morgon som påminde om något som varit, och kände ändå en stark förvissning om att jag kommer klara det här, lite ro i bröstet, en känsla av - nu kan jag möta livet närmsta tiden, gå vidare, släppa, ta för mej och göra de förändringar jag behöver. Allt har sin tid och kanske finns vår tid någon gång i framtiden, men inte just nu. Det här är det bästa för oss båda, just precis just nu. Kort och gott, Jag mår bra! Jag vet att det bitvis kommer vara tufft hädanefter också men nu är jag stark i tron på mej själv och vad som är meningen med allt detta.

Måndag hade vi andra grupparbetet, fick sitta några timmar och diskutera det vi läst innan vi lyssnade på redovisningar och redovisade vårt eget. Känner mej hyfsat klar med diabetes nu. Ska bli skönt att gå vidare till ett helt nytt grupparbete, som ska redovisas nästa vecka.

Måndagen blev annars en rättbra kväll, tog hand om mej själv :-). Lite plugg, lite god enkel lyx-mat åt mej själv, och sedan jobb med alla 3 hästarna, jobb som är som energi för själen. Jag älskar de här djuren! Trollfuxa visade att hon mår SÅ BRA just nu, när jag linade henne. Lejonhjärta drog däcket på ett bra sätt och Tjaldur förändrade jag nu linarbetet lite, för att lägga till nästa svårighet, och det känns typ hur kul som helst. Han har ju RIKTIGT bra trav egentligen! (är inte det jätte-märkligt?)

Nu är det tisdag och jag har haft en föreläsning på förmiddagen som var intressant och givande, och den kändes nog inte lika intensivt späckad på ny information som alla andra föreläsningar den här kursen?

Ska slappa ett tag nu, läsa en artikel som knyter an till dagens föreläsning, kanske börja se filmen jag fick av K igår, landa och sova lite, och planen för kvällen är ungefär som gårdagen, ta hand om mej själv, fippla med hästarna, plugga, åka in och träna, ett pass Body Balance rätt sent är min plan.

:-)

Så där, då var romanen skriven. Hej svejs! Hoppas ni andra också har en rätt bra dag och kommer ihåg att ta hand om er själva, gör det som ger er själ energi, och unnar er det.

Igår flyttade micron till sin rättmätige ägare. Och nu sitter jag här med en UGNS-värmd vetekudde. Knas, det tar tid och jag vågar inte värma på den som jag borde, för att det ska funka. (måste göra rejält ont för att de signalerna ska konkurrera bort mensvärken)

Har bara en sångrad i huvudet just nu.

Close your eyes. Clear your heart.